Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild/Jenny Lundberg ”Vart ska jag gå med allt mitt hat?” Det är knappast den muntraste frågan att inleda ett album med. Den är däremot högst begriplig i en tid där krigen fortsätter, klimatkrisen har förvandlats till bakgrundsbrus och lögner tycks massproduceras snabbare än någon hinner avslöja dem. På sitt femte album försöker Ismael inte bara förstå ilskan, utan hitta någonstans att göra av den. Förvandla den till motstånd, gemenskap, hopp och framför allt riktigt starka melodier. Efter det kritikerrosade Doggerland återvänder trion med delvis ny sättning och en ljudbild som både känns bekant och förändrad. Johan Zeitler har tagit över basen efter Ronny Grubb, samtidigt som syntar och sequencers fått större utrymme. Det gör att Ismael ibland låter som om svensk indierock blivit utsläpad på klubb, med en trumpet i ena handen och en trave gamla Depeche Mode-plattor i den andra. Det märks allra tydligast i Uppmärksamheten, där ett tungt elektroni

Recension av Anette Hamel Foto: (c) Pressbild Denna dubbelsingel innehåller två spår. A 1000 Wildcats' Cry har framförts live sedan Amanda Jenssens comebackspelningar hösten 2024. Det andra spåret, Pretty World, är däremot helt nytt. För mig är det premiärlyssning av båda. Endast trettio sekunder har gått av den första låten, där tusen vildkatter gråter, och jag har redan hamnat i mitt eget Happyland. Orsaken? Amanda joddelglider finurligt på utvalda toner. Skarvsång (eller falsettbrott som det också kallas) är bland det bästa jag vet. Zombie av The Cranberries kan ha varit den första låt jag hörde som maximalt utnyttjade denna teknik för att förstärka låtens budskap. First Aid Kit och Coldplay är andra exempel och det känns typ som att Chappell Roan har byggt hela sin sångstil på dessa "vokala flippar". Under åren har jag spenderat oräkneliga timmar på att plöja låtar som innehåller just denna komponent. Min personliga favorit är den amerikanska folkmusikern Andrea von Kampen. Att hör

Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild/James Winstanley En halv minut. Det är allt Yard Act behöver för att köra över mig. Det är tiden de behöver på sig innan de sparkar in min dörr, river ner tamburmajoren och börjar hålla ett osammanhängande brandtal i hallen. Empty Pledges är inte bara ett fenomenalt öppningsspår, det är en La Dispute-doftande veritabel käftsmäll med knutna nävar, ett sparsamt piano, monotont malande gitarrer och sleaziga slagverk, komplett med kobjällra. James Smith kliver fram som en självutnämnd frikyrkopastor för desillusionerade kontorsarbetare, politiskt utmattade doomscrollare och människor som inte längre vet om de lider av impostor syndrome eller bara har råkat genomskåda hela skiten. Det är arrogant, neurotiskt, explosivt och fullständigt briljant. Paranoian sköljer över mig och redan där står det klart att det här kommer att bli något utöver det vanliga. Efter den Mercury Prize-nominerade debuten The Overload och uppföljaren Where’s My Utopia?, so

Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild Är det inte ett familjedrama som försöker splittra släkten så är det inflationen som äter upp lönen, extremvärmen som smälter trottoarerna under mina fötter eller konspirationsteorier om att vi människor successivt byts ut mot kloner. Runt omkring mig, i periferin men ändå alldeles för nära fortsätter krigen med världsledare som mäter kärnvapenarsenaler och någonstans mitt i allt det där sitter det alltid en miljardär och planerar nästa privata rymdfärd. Men det är bara att försöka hålla ut. Det är bara att bita ihop. Kapa blodsbanden, köpa en bordsfläkt på avbetalning, sluta doomscrolla och försöka tänka positivt. För vad annat kan man göra? Franska Trion erbjuder kanske ingen egentlig lösning på något av problemen, men de bidrar åtminstone med ett passande soundtrack till både samhälleliga och privata härdsmältor. På förra singeln Livet som maskin kopplade Göteborgstrion in sitt skeva kabaréuniversum i ett nytt och betydligt mer syntpopig

Krönika av Måns Lindman I dag kom det tragiska beskedet att Bonnie Tyler har lämnat oss. Det känns nästan märkligt att skriva, för vissa röster upphör aldrig riktigt att existera. De fortsätter eka på radiostationer, i karaokebarer, på bröllopsfester, i sunkiga rockklubbar, i TV-serier, i nostalgiska spellistor och i människors privata små haverier. Bonnie Tyler hade en sådan röst. En röst som inte bara sjöng låtar utan bar omkring på livets alla sår, smällar och blåmärken. Hon var aldrig den som stod utanför känslorna och betraktade dem. Hon var den som redan hade gått rakt igenom dem, blivit nerknuffad, rest sig upp igen och gett ödet en knytnäve tillbaka. Bonnie Tyler sjöng aldrig om livet som något enkelt. Hon var inte polerad, försiktig eller salongsfähig. Hon var en raspig, walesisk stormvind i skinnpaj som bar på heartbreak och 80-talets största känslor. En sorts romantik som bara kan förmedlas genom rökmaskiner, ett hjärta med startkablar och en refräng som vägrar dö. Hon gjord

Det släpptes otroligt mycket bra musik i juni och en hel del har vi redan recenserat, men släppen är som vanligt betydligt fler än timmarna på dygnet, så här kommer resten av månadens höjdpunkter! Måns Interpol – This Mirror Weighs a Ton (Singel) Gammal är äldst som det brukar heta. Interpol låter nästan viktlösa på kommande plattans första smygsläpp. Ironiskt nog med tanke på titeln, men det här är nytt och riktigt fräscht. Ett annorlunda grepp där de välbekanta, nervösa gitarrerna har fått lämna plats åt triphopdoftande rytmer, mjuka atmosfärer och en återhållen Paul Banks som låter som om han sjunger från andra sidan ett mörkt hotellrum med en cigarett dinglande i mungipan. Förändringen är försiktig men betydelsefull. Bandet låter fortfarande som Interpol, inget snack om det. De är bara lite mindre instängda i sin egen välskräddade uniform. Det är en suggestiv och elegant singel som antyder att spegelbilden faktiskt kan förändras, även efter 25 år. C.O.F.F.I.N – Sleep in It (Singel)