Familjen - Terra Firma 🧱

Foto: (c) Pressbild/Jens Andersson

Familjen har alltid haft en ganska unik plats i svensk pop. För smalt för att vara ren folkfest, för folkligt för att bara tilltala syntnördarna längst in i det dunkla hörnet. Musiken har en fot i gamla husgudar som Depeche Mode och Kraftwerk, en annan i svensk festivalmylla, plastglas och händer i luften när solen går ner bakom bajamajorna. Det är elektroniskt, men aldrig kallt. Syntpoppigt, men aldrig helt instängt i genrens egen spegelsal.

Och visst är det lite befriande ändå med artister som inte längre verkar försöka bevisa något, men som ändå låter unga och hungriga. De som inte jagar samtidens mest ångestframkallande trender, men inte heller har fastnat i någon dammig nostalgimonter där allt luktar gammal festivalöl och syntkabel från 2002. På sitt sjätte studioalbum Terra Firma låter Familjen ungefär som Familjen alltid har gjort, men med en annan hållning. Mer framåtlutat, som det så fint heter numera när något är energifyllt. Det är mindre krusiduller. Mer body. Mer tryck. Mer rakt på.

Det här är ett album där Johan Karlsson, mannen bakom Familjen, har skalat bort en hel del av det överflödiga för att komma närmare själva kärnan. Inte på ett asketiskt, tråkigt eller överdrivet minimalistiskt sätt, utan snarare som någon som vet exakt vilken känsla han vill förmedla. Han har själv pratat om att känslan alltid är det viktigaste, att det handlar om att skruva lite här, ta bort lite där, lägga till något när det behövs och sedan känna efter om helheten sitter. På Terra Firma märks det framför allt på slagverken.

De akustiska livetrummorna får verkligen ta plats här, ibland så mycket plats att resten av ljudbilden tvingas flytta på sig. Det är ett synnerligen klokt val. När Familjen låter som bäst här är det just när låtarna känns byggda för att explodera live, inte för att ligga perfekt komprimerade i en spellista mellan två anonyma algoritmspöken. Det är stort och maffigt, men samtidigt smakfullt avskalat.

Fokusspåret Väntar på skymningen är också mycket riktigt albumets mest självklara centrum. Den behöver inte sälja in sin existens. Den beter sig som om den redan äger sommarnatten. Den studsiga syntpopslingan som successivt växer ut till dansgolvsvänlig EDM sitter som en smäck, trummorna trycker på och det finns en självklarhet i melodin som gör att man nästan blir misstänksam. Det ska väl inte vara så här enkelt? Egentligen. Men jo, ibland är det faktiskt det. Ibland behöver man inte krångla till det så förbannat. Ibland är en rejäl arenabanger det enda vi behöver.

Medicin är en annan höjdpunkt, och kanske den låt som tydligast visar varför det mer avskalade och trumdrivna soundet klär Familjen så bra. Den har ett mer rockigt sound som, precis som fokusspåret, känns designat för stora scener och sena kvällar. Det är inte svårt att förstå varför Johan själv lyfter den som en låt som redan känns grym live. Få delar, men rätt delar. Inget onödigt krimskrams. Inget dödkött. Bara rytm.

Omslaget till Terra Firma

Samtidigt är Terra Firma inte bara ett album för studsande festivalpublik. Det finns ett mjukare och mer eftertänksamt lager här också. Lika mjukt som ljuset hör till albumets vackraste stunder, inte för att den försöker vara storslaget emotionell, utan för att den låter känslan komma smygande. Titeln säger egentligen mycket. Det är något ljust, nästan taktilt över låten, Det är suggestivt och visst känns det som att Johans sociala umgänge med Kent har satt sina spår. Inte för att det låter som en ren plankning på något sätt, han har snarare tagit något som fungerar perfekt i hans ljudbild och vidareutvecklat det till något som i slutändan trots allt låter som Familjen.

Även Tiden står still är en av skivans starkaste låtar. Den har ett intro som är fullständigt magiskt, med brusig syntslinga, distinkta livetrummor och körer. Dessutom har den albumets starkaste refräng. Den har den där fina känslan av rörelse och stillastående på samma gång. Det är popens kanske mest underskattade trick. Att lura kroppen att vilja framåt samtidigt som hjärnan fastnar i något gammalt, något förlorat, något man kanske borde ha släppt taget om för länge sedan. Här lyckas Familjen hitta just den balansen utan att det blir sentimentalt eller övertydligt.

Även avslutande Andra sidan förtjänar att lyftas fram. Den fungerar som ett värdigt slut på albumet, inte genom att ta i från tårna, utan genom att ge lite tid för kontemplation. Lite eftertanke. Efter flera låtar byggda på tydligt driv och energi känns det som en värdig final. New Wave-doftande ljudmattor och ett snyggt sätt att runda av Terra Firma för att ge albumet en känsla av att landa snarare än att bara ta slut.

Det fina med Terra Firma är att det aldrig låter som en artist som försöker återvända till sitt gamla jag. Det hade kunnat bli en fälla. Familjen är trots allt ett namn som bär på mycket minnen för många. Blogghouse-eran, indieklubbarna, syntromantiken, nätterna när allt kändes nytt, lite mer svårmodigt men också lite mer möjligt än det gör nu. Men Johan Karlsson verkar inte särskilt intresserad av att konservera sig själv. Han verkar snarare, helt rimligt, mest intresserad av att göra musik som känns bra just nu.

Det låter inte som en desperat uppdatering av Familjen. Det låter som Familjen med bättre koll på vad som faktiskt fungerar just nu.

Det finns också något sympatiskt hantverksmässigt över hela skivan. I en tid där allt fler pratar om musik som content, produkt, flöde och optimering, låter Terra Firma som något gjort av en människa som fortfarande tycker att själva skapandet är poängen. En person som fortfarande kan gå till studion en regnig tisdag, göra kaffe, dra igång maskinerna och tycka att det är det bästa som finns i hela världen. Den känslan sipprar igenom.

Det betyder inte att Terra Firma är ett perfekt album. Ibland hade man kanske önskat att skivan tog ut svängarna ännu mer, vågade stanna lite längre i det märkliga, mörka och suggestiva som också finns i Familjens universum. Terra Firma är i första hand rakare, fetare och mer direkt. Det är både dess styrka och dess lilla begränsning. Men den känns som sagt otroligt livekompatibel och det är väl där den kommer att växa. Man kan nästan redan nu höra hur trummorna slår över öppna fält, hur syntarna studsar mot tälttak och hur Väntar på skymningen kommer att göra sitt yttersta för att förvandla svensk sommar till en enda lång elektronisk solnedgång.