Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild/Jenny Lundberg ”Vart ska jag gå med allt mitt hat?” Det är knappast den muntraste frågan att inleda ett album med. Den är däremot högst begriplig i en tid där krigen fortsätter, klimatkrisen har förvandlats till bakgrundsbrus och lögner tycks massproduceras snabbare än någon hinner avslöja dem. På sitt femte album försöker Ismael inte bara förstå ilskan, utan hitta någonstans att göra av den. Förvandla den till motstånd, gemenskap, hopp och framför allt riktigt starka melodier. Efter det kritikerrosade Doggerland återvänder trion med delvis ny sättning och en ljudbild som både känns bekant och förändrad. Johan Zeitler har tagit över basen efter Ronny Grubb, samtidigt som syntar och sequencers fått större utrymme. Det gör att Ismael ibland låter som om svensk indierock blivit utsläpad på klubb, med en trumpet i ena handen och en trave gamla Depeche Mode-plattor i den andra. Det märks allra tydligast i Uppmärksamheten, där ett tungt elektroni

Recension av Anette Hamel Foto: (c) Pressbild Denna dubbelsingel innehåller två spår. A 1000 Wildcats' Cry har framförts live sedan Amanda Jenssens comebackspelningar hösten 2024. Det andra spåret, Pretty World, är däremot helt nytt. För mig är det premiärlyssning av båda. Endast trettio sekunder har gått av den första låten, där tusen vildkatter gråter, och jag har redan hamnat i mitt eget Happyland. Orsaken? Amanda joddelglider finurligt på utvalda toner. Skarvsång (eller falsettbrott som det också kallas) är bland det bästa jag vet. Zombie av The Cranberries kan ha varit den första låt jag hörde som maximalt utnyttjade denna teknik för att förstärka låtens budskap. First Aid Kit och Coldplay är andra exempel och det känns typ som att Chappell Roan har byggt hela sin sångstil på dessa "vokala flippar". Under åren har jag spenderat oräkneliga timmar på att plöja låtar som innehåller just denna komponent. Min personliga favorit är den amerikanska folkmusikern Andrea von Kampen. Att hör

Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild/James Winstanley En halv minut. Det är allt Yard Act behöver för att köra över mig. Det är tiden de behöver på sig innan de sparkar in min dörr, river ner tamburmajoren och börjar hålla ett osammanhängande brandtal i hallen. Empty Pledges är inte bara ett fenomenalt öppningsspår, det är en La Dispute-doftande veritabel käftsmäll med knutna nävar, ett sparsamt piano, monotont malande gitarrer och sleaziga slagverk, komplett med kobjällra. James Smith kliver fram som en självutnämnd frikyrkopastor för desillusionerade kontorsarbetare, politiskt utmattade doomscrollare och människor som inte längre vet om de lider av impostor syndrome eller bara har råkat genomskåda hela skiten. Det är arrogant, neurotiskt, explosivt och fullständigt briljant. Paranoian sköljer över mig och redan där står det klart att det här kommer att bli något utöver det vanliga. Efter den Mercury Prize-nominerade debuten The Overload och uppföljaren Where’s My Utopia?, so

Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild Är det inte ett familjedrama som försöker splittra släkten så är det inflationen som äter upp lönen, extremvärmen som smälter trottoarerna under mina fötter eller konspirationsteorier om att vi människor successivt byts ut mot kloner. Runt omkring mig, i periferin men ändå alldeles för nära fortsätter krigen med världsledare som mäter kärnvapenarsenaler och någonstans mitt i allt det där sitter det alltid en miljardär och planerar nästa privata rymdfärd. Men det är bara att försöka hålla ut. Det är bara att bita ihop. Kapa blodsbanden, köpa en bordsfläkt på avbetalning, sluta doomscrolla och försöka tänka positivt. För vad annat kan man göra? Franska Trion erbjuder kanske ingen egentlig lösning på något av problemen, men de bidrar åtminstone med ett passande soundtrack till både samhälleliga och privata härdsmältor. På förra singeln Livet som maskin kopplade Göteborgstrion in sitt skeva kabaréuniversum i ett nytt och betydligt mer syntpopig

Recension av Måns Lindman Vuxenlivet är i grunden en enda lång följetong av chefer, ryggproblem och obesvarad kärlek. Det är möten som borde ha varit ett mejl, sjukgymnastik som ett försök att rädda en trasig kropp och helger som försvinner innan man ens hunnit knäcka första biran. Fula Sidorna har förstått detta till hundra procent och gör därför det enda rimliga. Pluggar in gitarrerna och spelar så högt att vardagens förnedring för en stund överröstas. På Dagarna/Ropar levererar bandet svängig och punkig rock på svenska med taggtrådsgitarrer och texter om tillvarons mindre glamorösa avdelningar. Här finns tristess, kärlekslängtan, rehabilitering och arbetslivets återkommande karusell av människor som dyker upp, använder ordet ”synergi” och sedan försvinner lika snabbt som en avlöning. ”Älskare och chefer kommer och går” sjunger de, och mer träffsäkert än så går det knappast att sammanfatta vuxenlivet. Den ena lovar evig kärlek, den andra lovar en ny organisationsstruktur. Tre månader

Recension av Måns Lindman Någonstans mellan en övergiven vägkrog i Twin Peaks, ett regnigt industriområde i Eskilstuna och en efterfest där någon envisas med att spela Hästpojken klockan fyra på morgonen hittar vi Det Enda Havet. Bakom det nya indieprojektet står Mathias Engwall, även känd som llawgne och basist i bandet Ior. Nu har han lämnat basens trygga värld för att starta ett eget svenskspråkigt indieprojekt. Modigt. Möjligen dumdristigt. Framför allt lovande. Debutsingeln Över/Under är en lågmäld och suggestiv låt som tycks röra sig genom natten utan någon självklar slutdestination. Gitarrerna ligger som dis över ljudbilden, melodin är både varm och lätt olycksbådande och det finns någonting filmiskt i hur allting långsamt vecklar ut sig. Twin Peaks-känslan märks främst i stämningen. Det vardagliga känns hela tiden som om det döljer något precis under ytan. Känslor som antagligen borde ha diskuterats för flera år sedan men i stället fått ligga och jäsa till musik. Samtidigt finn